söndag 11 augusti 2013

Så igenkännande!


Måste bara få dela med mig av Jennys blogginlägg, så beskrivande och fint! 
"I går satt jag på trappen o väntade på vännen som försökte få sitt lilla barn att somna i lillstugan. På baksidan hörs de större barnens skratt o skrik, de springer nakna i vattenspridaren under Patriks övervakning o jag tänker att livet är skönt o livet är enkelt o sommaren håller i sig än några dagar, nätter, timmar, minuter. Vännen kommer smygande, nöjd över att barnet somnat. Barnen leker än. Vi hinner växla ngr ord om livet, saker vi upplevt, saker barnen sagt o gjort o åter slås jag av känslan av att jag mår bra, jag finns här o nu.
Runt knuten, genom den utblommade men ännu gröna rosenportalen kommer en haltande blodsockerprins. Han gråter. Hjälp mamma, aj. Med ett stort knytnävsslag kastas jag åter in i diabetesland, kanske extra hårt för att garden var nere i mitt avslappnade sinneslag. Det nakna barnet visar mig skinkan, o den så skyddande genomskinliga plåstertejpen har liksom släppt cirkelformat runt den fastare tejpen som håller nålen på plats o innanför har nålen vikt sig. Lilla vän. Vännen hämtar gosekudden o jag får hålla prinsen lite för att kunna ta bort nålen o tejpen. Han gråter. Varje tår skär i mig o jag kämpar med mina egna tårar. Han ber mig sluta, låta honom vara, men numer snabbt o vant får jag bort det som lossnat o sätter emlaplåster o hämtar bsmätaren för o se hur han ligger. 4.7. Bra, alltid ngt. Men prinsen gråter hjälplöst o otröstligt än.
-Mamma, jag vill inte bo här med dig mer om du tänker sätta en ny nål. -Men, älskade du behöver ha en nål.  - Men jag vill inte, vill inte ha diabetes längre. – Jag förstår att du inte vill. Smärtan i mig är ohållbar o nu rinner mina tårar. -Mamma, jag tänker flytta om ngr dagar o då kommer jag sluta med diabetes.
Å vad jag önskar att det var så enkelt. Ännu gråtandes lägger han sig ner med huvudet i mitt knä o tar äntligen emot mina klappar o smek o kramar. Sakta tystnar gråten, så även mina tårar torkar. Kvällens sysslor pockar på uppmärksamhet o snart ligger barnen i sängen. Jag går in till mina älskade barn som lyssnar på saga på cdn, laddad med pump, servetter slang o nål. Då slår stoltheten mig. Inget krångel, inga tårar, inget skrik. Snabbt o okomplicerat går sättandet av ny nål o dramat för en timme sedan är ett minne blott. Starka o modiga är de barn som lever i detta, befogade är deras ilska o tårar, Ledsna i själen men stolta är vi som står på sidan om."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar