fredag 16 augusti 2013

OmniPod

Nu har den blivit godkänd i Sverige, och vi hoppas såå att vi kan få möjlighet att få prova den på Elsa.
Ni som läst min blogg från början vet ju att jag hoppades på den här redan för några år sedan men då fanns den bara i USA. Idag fick vi hem en prov OmniPod för att se hur den nya lilla poden såg ut på. Och jag måste säga att vi är väldigt nöjda över resultatet. 

Tänk att bara ha den OmniPoden på kroppen utan slangar, synliga nålar och kopplingstejp på kroppen. 
Tänk att slippa den jobbiga väskan runt rumpan (som Elsa helst bär den) 
Tänk att kunna bada med den utan att behöva koppla av och på pumpen hela tiden.
Tänk att inte behöva se stålnålen som man annars måste sätta in själv i huden. Nu sätter man dit OmniPoden på kroppen och sen trycker man med fjärrkontrollen (dosan) och nålen åker in av sig själv. (tror och hoppas att det kan vara bättre för Elsa?) Nu håller vi tummarna för att Elsa och många andra diabetespatienter ska kunna få bära denna smidiga lilla pump. 






Så här fungerar den: 



HbA1c=45 mmol/mol

Ja, det är sant!
Tredje gången gillt med samma siffra! Konstigt tycker vi men skönt att det är så stabilt.
Magkänslan säger alltid något annat, och man är alltid lite orolig för att hon inte har legat bra i sitt långtidsvärde. Skulle förstås bli väldigt besviken med ett sämre värde än 52 mmol/mol när man vet att det kan ge skador på kroppen i framtiden. Och man är alltid lite extra spänd varje gång man får det där  kvittot på hur man behandlat henne. Det där kontrollbehovet kommer vara svårt att släppa när hon blir större och hon ska sköta sig själv, hur ska det bli?
Lilla gumman får aldrig bli stor! ;-)

Sen gjorde vi det vanliga som att väga & mäta Elsa, och hon hade som vanligt blivit både längre och tyngre.
Vi gick igenom alla "mediciner" dvs hennes livsviktiga hjälpmedel som behövs varje dag.
Har ett helt skåp här hemma med massa diabetessaker som fylls på allt eftersom.
Vi pratade om sommaren om bad och hur allt har fungerat.
Pratade om nya hjälpmedel och gick igenom hennes pumpinställningar och värden.
Alltid för mycket prat som gör Elsa lite rastlös tillslut.


Den här gången togs även blodprov i armen på Elsa. 
Personer med diabetes typ 1 har nämligen större risk för att drabbas av 
nedsatt sköldkörtelfunktion och celaki (gluten) och därför görs prover för att hålla lite extra koll.
Det provet var inte gjort sen hon insjuknade för 4 1/2 år sedan. 


På väg till sjukhuset med ett Emla plåster på varje arm. 
Ska man tömma blod behövs bedövning enligt Elsa! 

söndag 11 augusti 2013

Så igenkännande!


Måste bara få dela med mig av Jennys blogginlägg, så beskrivande och fint! 
"I går satt jag på trappen o väntade på vännen som försökte få sitt lilla barn att somna i lillstugan. På baksidan hörs de större barnens skratt o skrik, de springer nakna i vattenspridaren under Patriks övervakning o jag tänker att livet är skönt o livet är enkelt o sommaren håller i sig än några dagar, nätter, timmar, minuter. Vännen kommer smygande, nöjd över att barnet somnat. Barnen leker än. Vi hinner växla ngr ord om livet, saker vi upplevt, saker barnen sagt o gjort o åter slås jag av känslan av att jag mår bra, jag finns här o nu.
Runt knuten, genom den utblommade men ännu gröna rosenportalen kommer en haltande blodsockerprins. Han gråter. Hjälp mamma, aj. Med ett stort knytnävsslag kastas jag åter in i diabetesland, kanske extra hårt för att garden var nere i mitt avslappnade sinneslag. Det nakna barnet visar mig skinkan, o den så skyddande genomskinliga plåstertejpen har liksom släppt cirkelformat runt den fastare tejpen som håller nålen på plats o innanför har nålen vikt sig. Lilla vän. Vännen hämtar gosekudden o jag får hålla prinsen lite för att kunna ta bort nålen o tejpen. Han gråter. Varje tår skär i mig o jag kämpar med mina egna tårar. Han ber mig sluta, låta honom vara, men numer snabbt o vant får jag bort det som lossnat o sätter emlaplåster o hämtar bsmätaren för o se hur han ligger. 4.7. Bra, alltid ngt. Men prinsen gråter hjälplöst o otröstligt än.
-Mamma, jag vill inte bo här med dig mer om du tänker sätta en ny nål. -Men, älskade du behöver ha en nål.  - Men jag vill inte, vill inte ha diabetes längre. – Jag förstår att du inte vill. Smärtan i mig är ohållbar o nu rinner mina tårar. -Mamma, jag tänker flytta om ngr dagar o då kommer jag sluta med diabetes.
Å vad jag önskar att det var så enkelt. Ännu gråtandes lägger han sig ner med huvudet i mitt knä o tar äntligen emot mina klappar o smek o kramar. Sakta tystnar gråten, så även mina tårar torkar. Kvällens sysslor pockar på uppmärksamhet o snart ligger barnen i sängen. Jag går in till mina älskade barn som lyssnar på saga på cdn, laddad med pump, servetter slang o nål. Då slår stoltheten mig. Inget krångel, inga tårar, inget skrik. Snabbt o okomplicerat går sättandet av ny nål o dramat för en timme sedan är ett minne blott. Starka o modiga är de barn som lever i detta, befogade är deras ilska o tårar, Ledsna i själen men stolta är vi som står på sidan om."