tisdag 3 augusti 2010

Elsas första svåra känning!

Ikväll hade Elsa sin första svåra känning. 1,2 mmol/l hann jag kolla att hon hade innan hon ramlade ihop under vardagsrumsbordet. Jag blev förstås jätte rädd och tog upp henne fort och fick tag i druvsockret som jag hade bredvid mig och förde in i hennes mun. Jag fick hennes saliv att smälta druvsockret, och hon kunde sakta suga i sig sockret. Man såg i hennes ögon att hon inte riktig var med förrens efter 2 st druvsocker in i mun. Då tittade hon på mig och sen på druvsockerförpackningen och tog sig själv den tredje biten utan att fråga.
Hon kände väl att hon behövde socker.
Det som är läskigt är att det gick så fort. Vi hade kollat henne innan vi åkte hem från farfars kalas och då låg hon på 4,7 mmol/l, sen låg vi i soffan och kollade på tv och Emmy och Elsa busade runt lite och kittlade varandra och sen hände det bara. Vad fort det kan gå!
Jag är ivarjefall glad att vi slapp använda glucagonsprutan, som tyvärr är min värsta mardröm.
Jag tycker inte om sprutor men skulle kunna göra vad som helst för dem jag håller kär, såklart!
Hela familjen hade sen en genomgång hur man ska göra om hon tuppar av och vi pratade lugnande till storasyter Emmy som förstås blev lite rädd. Så nu kanske jag kan vara lugnare nästa gång hon får en känning?

6 kommentarer:

  1. Vad skönt att det löste sig på bästa sätt. Även om det blir lite jobbigt är det bra att få vara med om det så man kan känna sig lite mer avslappnad. Jag tycker din blogg är jättebra och säkert till stort stöd till många av oss andra som sitter i samma båt. Jag har en dotter på 10 år som fick diagnosen diabetes när hon var 3 åt. Tänk om din blogg funnits då Önskar et lycka till och ser fram emot ditt nästa inlägg :-)

    //Lillan

    SvaraRadera
  2. Usch så läskigt... Förstår rädslan och oron fullt ut =(
    Så skönt att allt gick så pass bra ändå och att Elsa kunde få i sig druvsockret. Glucagonsprutan är min största skräck också...

    Många kramar till er alla!

    Helena Lindmark

    SvaraRadera
  3. förstår absolut att ni blev oroliga.. men vet aldrig när sådan saker kan inträffa.. det är inte alltid så förbaskat lätt att vara diabetiker.

    SvaraRadera
  4. Hej!

    Som du vet har Linn krampat vid ett par tillfällen och det är inget jag vill uppleva igen MEN för mig är det tvärtom när det gäller glukagonsprutan. Är glukagonsprutan med känner jag mig trygg för jag vet att jag kan agera om Linn blir alltför låg. Min fasa är att vara på klätterutflykt etc och glömma glukagonsprutan hemma...

    Stor kram
    Anna

    SvaraRadera
  5. Hej, jag har hittat in på din blogg, skönt att läsa om någon som har det som vi. Vår Petter är 4 och fick diabetes som 3 åring, i oktober förra året. Lästa någonstans på din blogg att ni tar ketonprov ofta, gör ni det fortfarande eller var det bara i början? Det är nämligen inget vi blivit tillsagad att göra, bara om han skulle vara magsjuk. Hälsn Anna i Skåne

    SvaraRadera
  6. Hej Anna!
    Vi kollar bara ketoner i blodet när hon har magsjuka eller har högt blodsocker under en längre tid, alltså väldigt sällan. Men däremot kan vi kolla med sticka i urinet lite oftare då vi tycker att det behövs.

    Tack för alla komentarer, jag blir så glad att ni skriver och berättar hur ni har det.
    Kram

    SvaraRadera